Mobbing vad gör det med en människa?

 

 

Min egen historia – Vem kan skydda sig i från det här eller skall man behöva skydda sig? Är det inte en självklarhet att man skall mötas, få finnas, få vara den man är. Det tog två år för mig att komma tillbaka till mig själv igen. Berättelsen finns i min bok.

Någonting brast i henne. Hon kände en iskall vind gå igenom kroppen, ett tomt skal fanns kvar av henne. Stormarna piskade hennes hud inifrån, magen värkte och vände sig ut och in. Hjärtat dunkade kraftigt i hennes bröst och hon kunde nästan höra hur det blödde i från det, hon var skadeskjuten på nära håll.

Hon stod still i ingenstans och försökte andas. Smärtan var total, det var en psykisk smärta men den kunde lika gärna ha varit fysisk, då hela kroppen värkte. Här stod hon inträngd i ett förråd och grät så hon knappt kunde andas. Hon fanns inte, hon stod utanför världen som levde vidare. Hon var död.

Alla minnen kom uppseglande, alla tomma kärlekslösa blickar då hon känt sig så liten och utsatt. För bara några månader sedan hade hon varit sig själv, sitt vanliga glada, positiva jag. Vad hade hänt på vägen?

Där stod hon nu i känslokarusellen och den slog ner i henne med med sin urkraft och tog henne med ner i djupet av en ändlös ravin. Det var bara att låta sig föras hon hade ingen kraft att sätt emot. Allt mörker bara la sig som ett vått täcke över hela hennes kropp och omslöt den så att inget ljus kunde komma in. Där låg hon nu och snurrade i oändlighetens hav. Hon var stum, döv och blind. Fanns det ett helvete så var det här. Det var bara att vänta ut stormen och låta den bedarra.

Nu hade i alla fall knivkastningen avstannat i från den yttre världen. Hon kunde se deras tomma blickar och till intet sägande kroppar som visade att hon inte var någon som de brydde sig om. Hon hade givit dem sin kraft frivilligt utan att sträva emot.

Kroppen hade tagit stryk av all stress och ängslan. I en enormt stressig miljö och med människor som inte orkade eller ens ville möta upp de mest primära behoven. De hejade inte på henne. Hon kunde säga hej flera gånger utan att de ens lyfte på blicken.

Hon hade fått vandrande värk efter den långa tiden hon gått här och känt sig obekväm. Särskilt överkroppen hade tagit stryk hon hade ständig värk i händer, armar, bröst det var som om styrkan i lemmarna hade försvunnit. I huvudet kunde det bli helt tomt hon hittade inte orden. Hade svårt att tänka klart. Det var tydligen vanliga symtom när man blev utsatt för mobbing/ utfrysning.

Hon satt på vårdcentralen och grät så hon skakade och berättade sin historia för de två underbara kvinnliga läkare som mött upp. De förstod, de såg henne och hennes sorg och tog henne på allvar.

En lång tid efter…….

Hjärtat var ute på stormande hav, vågorna gick höga som hus. Hon var vilse, utan karta och kompass. Hon stod vid relingen och följde rullningarna i båtens kropp. Hon kände saltstänket och den iskalla vinden i sitt nakna oskyddade ansikte. En hudlös himmel kunde inte ge henne det skydd hon behövde när hon seglade på känslornas hav.

Detta skall jag viga mitt liv åt att bekämpa. Världen måste få se vad som händer när man blir utsatt för mobbing/utfrysning. Hur ensam du är. Att det tar så lång tid att komma tillbaka till sig själv igen. Att stå på stadig mark.

Med Kärlek

Anna

Akvarellmålningen är min

Dela på Facebook

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *