Att döma och bedöma

Jag säger hej och ler och du tittar ner och mumlar ett hej tillbaka med uttryckslöst ansikte. Det är så här vi möts. Med uttryckslösa ansikten! Hur blev det så här?

Du pratar om en annan som om den vore ett monster, ”jävla räpa” säger du och mitt hjärta gråter. Det gråter för dig som inte har förstått bättre. Att du i samma andetag dömde dig själv. Det gråter för den andra som fått besvärjelsen utan att be om det. Det gråter för mig för det gör ont att se när du dömer dig själv och andra.

Nästa gång ni möts kommer du inte kunna se henne i ögonen. Du kommer att titta ner och mumla ett hej.
Kan vi egentligen göra så här? Kan vi ta oss den rätten? Har du gått i hennes skor? Vet du vad som rör sig i hennes inre? Vet du ens vad som rör sig i ditt inre? Vad ger oss rätt att döma varandra? Hur blev det så här?

Du frågar mig varför jag är borta så mycket? Att jag inte kommer när jag sagt? Jag vet vad du menar och skrattar. Men du vet inte vad som rör sig i mig. Att jag gått en hel vecka och haft ångest för att jag skall sitta i en folksamling hemma hos dig. Du vet inte att jag har använt mina sista krafter de gånger jag kom.

Att jag hemskt gärna vill komma, men att min kropp och min rädsla håller mig fången i panik. Att jag sprungit på toaletten 10 ggr innan jag kom försent till dig. Att jag knappt har ätit något på hela dagen för att jag skulle gå till dig. Av rädsla att min kropp inte vill lyda mig. Jag kommer troligtvis bli sjuk efter det här för att det tagit så mycket på mina krafter.

Jag vill inte göra dig besviken. Men jag måste ibland ta hand om mig själv för det är det ingen annan än jag som kan göra. Förlåt. Men var snäll döm mig inte.

Med Kärlek Anna

Dela på Facebook

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *