Vi är varandras miljö, lärare och förebilder.

Du har makt att ikläda dig din egen unika kraft och säga nej till sådant som skadar din miljö, dig själv och andra. Det enda som krävs av dig är mod. Och jag kan lova att du kommer att må bra. När du följer det som är rätt. Ett vänligt klimat där man ser varandra, respekterar varandras olikheter, tar hänsyn och ser varandra som unika individer med fantastiska kvaliteer, kunnande och personligheter. Där är det gott att vara. Där känns det som hemma och det är inte svårt att skapa när alla hjälps åt.

När man inte får det blir det så här:

Den ena kollegan gick hem och blev sjukskriven efter 1 vecka på det nya jobbet. Nu började vikarierna komma och gå. Den andra kollegan fick hon inte någon kontakt med. När kollegan sagt det som hon skulle så vände hon på klacken och gick. Det kändes olustigt.

Varje dag tänkte hon i alla fall att nu blir det bra. Hon försökte småprata lite med kollegan. Frågade hur det var? Men det gav inte någon frukt. En dag blev hon tvingad av kollegan att jobba över fast hon inte ville. Det gick inte att säga emot upplevde hon. Känslan av att inte kunna bestämma i sitt eget liv infann sig.

En dag började det en äldre kvinna på arbetsplatsen och plötsligt bestämdes det att hon skulle få alla de tidiga tiderna. Detta kändes inte ok och hon protesterade – och sa att vi kan väl dela på tiderna. Då blev det sura miner och utfrysning började sakta att eskalera. Det bestämdes saker över hennes huvud. Du har ju ändå ingenting att komma med! Visade de och sa de. Hon blev ännu tystare och tystare.

En dag dök det upp en ny pedagog Lisa som kom ifrån en utav de andra avdelningarna. Lisa hade blivit flyttad i från sin avdelning för att hon blev mobbad av sina kollegor. Hon började att prata med den nya och en vänskap började att infinna sig lite sakta och försiktigt.

Men det var försent. Hon började känna sig sjuk av allt som pågick. Magkatarr och förkylningar, ont i kroppen. Tankarna snurrade i huvudet, hur skulle hon lösa detta? Det gick inte. Så hon tog all sin komp och satt hemma och stirrade i väggen en hel vecka. För att hon inte orkade göra något. Började få tankar om att det kunde vara lika bra att hon körde in i en bergvägg på vägen till jobbet..

Lämna maken och två små barn. Nej det kunde hon inte göra, det vore inte rätt emot dem. Hon måste tänka på dem. De var för dem hon valde livet. Hon grät mycket och drömde mardrömmar.
Allt detta avslutades med ett hastigt insatt pajkastarmöte. Där kollegan och den äldre kvinnan och rektorn medverkade. Det kastades en massa anklagelser omkring henne och nu försvann hon totalt. Tummelisa var kvar. Hon var så liten att hon skulle kunnat hoppa ner i en vatten pöl och dränkt sig. Hade hon haft ett hål att hoppa ner i, så hade hon gjort det.

Efter jordbävningen kände hon att här kan hon inte stanna. Nu hade de backat och kört över och backat och kört över henne igen och igen.

Uppbrottet

Hon ringde Lisa efter mötet. Hon stod där på sina darriga ben och höll telefonluren krampaktigt i sin hand och kände att nu brakar hela hennes värld ihop. Kroppen ville inte lyda längre den var i fullt uppror. Benen gav vika, det värkte i armar, nacke och rygg. Magen vände sig ut och in. Hon kände sig yr och matt.

Tårarna som inte ville sluta att rinna och hon hade ingenstans att landa längre. Tankarna bara snurrade i hennes huvud. Landningsbanan var bombad och hon kände sig som ett flygplan som kört vilse. Hon visste inte vad hon skulle ta sig för med sig själv? Hon hade gått så länge nu och känt att hon inte trivdes. Hela hennes kropp var i gungning bara av tanken att hon skulle åka dit.

Berättelsen är från mitt eget liv. Det var jag som blev utsatt denna gången. Men nästa gång blir den någon annan när sådant här får förkomma.

Det tog flera år för mig att komma tillbaka till mig själv igen. Efter det har jag flera gånger hjälp andra som varit i samma situation som jag var ovan. Oftast märker vi och ser, vi andra i arbetslaget.

Med Kärlek Anna

Dela på Facebook